Rektor Ulrika Linder väljer att misstro mobbad pojke

 

Detta är Del 2 i artikelserien som beskriver om ett graverande mobbingärende i Ljungby Kommun, där skolan samt kommunen väljer att mobba både utsatt elev och dess föräldrar. Detta inlägg behandlar den misstro och uttalade psykiska mobbning som rektor Ulrika Linder riktat emot eleven.

En eftermiddag kom pojken hem och var ledsen, berättade om att klasskamrat som så många gånger innan, under flera år, återigen mobbat honom. Pojken hade i skolan varit på väg över skolgården för att ställa sig i kön till gymnastiken. Mobbaren hade kommit stegen bakom och slängde sin gympapåse in mellan pojkens fötter. Påsen fick bara ligga där en kort stund. Mobbaren tog påsen och trängde sig före pojken i kön med orden flytta på dig. Detta var tydligen inte nog. Mobbaren tacklade upprepat pojken hårt i bröstet med armen så att denne tappade andan och slog in i bakomvarande stolpe/vägg. Pojken beskrev att han började gråta då han blev rädd och att det gjorde ont i bröstet. Han gick gråtande därifrån då andan kom tillbaka. En av hans kompisar såg det som inträffade. Ingen vuxen var på plats.

Samma mobbare hade även under klassens utedag varit dum emot pojken. På väg till utflyktsmålet hade de sett en katt. Pojken tycker mycket om djur och natur och ville titta på katten en stund. Då ställde sig mobbaren mellan katten och pojken, med sitt ansikte vänt mot pojken, aktivt hindrande denne att se katten, samtidigt som mobbaren grimaserade elakt och sade elaka ord.

Jag som förälder tog kontakt med rektor Ulrika Linder och bad om möte då Ulrika i mail nekade till att dessa händelser skett. Jag och pojken fick mötestid och åkte till rektorsexpeditionen på Ekebackenskolan i Ljungby. Väl där satte sig Ulrika Linder i sin kontorsstol lutande framåt mot pojken som satt i en annan stol. Ulrika sade till pojken att det som han berättade om inte skett. Istället var det enligt henne normalt att eleverna knuffades lite i gymnastikkön och hon ställde påståendet/frågan till pojken “- Eller hur …” Ulrika Linder sade också till pojken att händelsen med katten under utevistelsen inte skett. Jag som satt snett bakom rektorn såg på min pojke att han blev både ledsen och lite irriterad. Han sade till rektorn på hyfsat beskrivande sätt att det visst skett som han berättade. Rektorn reagerade genom en stunds tystnad och satte sig förvånat raklång upp i stolen. Sedan fattade hon beslut om att sätta in extra rastvakter. Ingen ursäkt eller någon vidare förklaring gav hon till pojken om sitt faktiskt mycket kränkande bemötande mot honom.

Väl ute i bilen efter denna milt sagt sänkande händelsen bröt pojken ihop och började storgråta. “- De tror inte på mig, jag visste det. Det är mitt fel alltihop. Jag är värdelös, vill inte leva, orkar inte leva.” Pojken hade innan dess ett antal gånger berättat att han inte trodde att de vuxna i skolan trodde på honom att han blev mobbad och utfryst i klassen. Han sade också i bilen “- Om någon ändå kunde säga att jag har rätt, att de ser vad som händer och att de tar tag i det och får bort det.” Vi föräldrar visste att skolan misstrodde vår pojke men hade inte velat säga det till honom då det kunnat skada djupt. Vi visste ju att han var mobbad då vi själva flera gånger upplevt det på plats och annan förälder i klassen berättat för oss att dess barn sagt att klasskamrater var dumma vid vår pojk.

Någon dag senare kom kompisen hem till oss. De spelade XBOX och hade trevligt. Jag satt tyst och tittade på med kaffekopp i handen. Kompisen sade plötslig till mig att han sett när mobbaren tacklade min pojk i kön till gymnastiken. Jag bad kompisen förklara hur det gått till och han verifierade precis vad pojken sagt. Rektor Ulrika Linder hade tidigare skrivit att hon hört med kompisen, som då sagt att det inte hänt så. Efter allt som hänt och skolans alla lögner så misstänker jag skarpt att rektor Ulrika Linder ljuger likt en häst travar. Hon har uppenbart och bevisligen brett på med ett antal lögner i det senare rättsärende som vi aktualiserade i Växjö Tingsrätt, via advokat. Jag kommer till dessa lögner i senare inlägg. Allt ska ut.

Vi fick hemma stora problem då pojken var otröstlig och mådde mycket psykiskt dåligt. Han anklagade sig själv allt hårdare och sade att det var honom det var fel på, då man ska kunna lita på vuxna. Vi valde efter djupt ställningstagande och noggrann planering att säga som det var till pojken, att skolan misstrodde honom. Vi kände oss tvungna då han började vända sig emot oss och inte ville prata med oss eller delge oss händelser, tankar och känslor längre. Han var också med handen i knivlådan i köket vid ett tillfälle och sade att han skulle ta sitt liv. Hela familjen, syskonet och vi föräldrar kramade om honom en lång stund på köksgolvet den kvällen. Vår förklaring till pojken ledde till att vi “fick tillbaka” honom, hans förtroende för oss. Det var många och långa samtal som följde på det vi avslöjande. Man får aldrig lämna ett barn i nöd med frågor, känslor och ouppklarade händelser. Viktigast av allt, man får inte ljuga.

Vid senare samtal i möte med rektor Ulrika Linder om det förkastliga i hennes bemötande av pojken, säger hon bara att hon inte minns. Det andra med insättandet av rastvakter minns hon dock.

Mail finns som styrker det som här berättas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *